Svenskhet

Idag lyssnade jag på Soran Ismails sommarprogram och fick en smärre chock över hur väl hans upplevelser speglade min egen uppväxt. Jag som adopterade i en liten håla där jag var det mest utländska som kunde uppbådas. Många gånger grät jag i min kudde för att vännerna pratade om blattarna och allt de förstörde. Att de sedan sa: Vi menar ju inte dig för du är ju vår vän, var inte alls någon större tröst. En mening som också gjorde väldigt ont var: Men var är din riktiga mamma och pappa då? För mig finns det ju bara en mamma och en pappa. Roger och Ewa kommer alltid att vara mina RIKTIGA föräldrar och känslan av att de skulle vara låtsas eller oäkta skar som en kniv i mitt hjärta. Jag grät när jag hörde Sorans beskrivningar och jag önskar att alla tog sig tid att lyssna för okunskap kan såra otroligt mycket även om det inte är ont menat.

Jag är numera stolt över mitt utländska arv men blir än idag ledsen när jag hör någon prata illa om invandrare som grupp. Oavsett om jag är och ser mig själv som svensk så har jag också invandrat!

Jobba över!

Jag har idag suttit två timmar extra på jobbet för att hinna med. Trist att inte få dem betalda men skönt att slippa stressa som en galning iallafall. Jag är slut i skallen och fick jag som jag ville så skulle ordet schema strykas ur ordlistan för all framtid!

Saknar ledigheten redan....

Slappa!

Jag tror att jag ca 355 dagar om året är ganska aktiv under dagarna men jag älskar de få när jag absolut inte gör något alls. Idag har jag umgåtts med Björn, degat i soffan, läst, spelat rumble, ätit gott, duschat, fixat naglarna i stört lång tid och kollat på tv. Snacka om att bara vara.

Jag behöver sådana dagar för att hämta energi till mig skälv. Jag uppmanar alla att ta sig en sådan dag då och då.

Irriterad

Jag har kommit på att det allt som oftast räknas som fult att säga de tre magiska orden, jag älskar dig, för ofta. En del säger det väldigt sällan och vissa vid speciella händelser och det anses vara det bästa eftersom orden då betyder mer. Jag säger det jämt till min sambo, säkert minst fem gånger per dag. Minst! Jag tycker absolut inte att det är det rätta sättet men jag vill slå hål på tanken om att det inte ska vara något varje person får göra som de vill. Det är säkert olika hur man känner inför orden och även hur partnern känner inför att säga/höra orden.

Jag älskar att säga orden till de människor jag älskar. Min filosofi är att jag måste leva i nuet och då vill jag att alla ska veta att de betyder allt för mig. Så, älskade familj och vänner: Jag älskar er!