Idag lyssnade jag på Soran Ismails sommarprogram och fick en smärre chock över hur väl hans upplevelser speglade min egen uppväxt. Jag som adopterade i en liten håla där jag var det mest utländska som kunde uppbådas. Många gånger grät jag i min kudde för att vännerna pratade om blattarna och allt de förstörde. Att de sedan sa: Vi menar ju inte dig för du är ju vår vän, var inte alls någon större tröst. En mening som också gjorde väldigt ont var: Men var är din riktiga mamma och pappa då? För mig finns det ju bara en mamma och en pappa. Roger och Ewa kommer alltid att vara mina RIKTIGA föräldrar och känslan av att de skulle vara låtsas eller oäkta skar som en kniv i mitt hjärta. Jag grät när jag hörde Sorans beskrivningar och jag önskar att alla tog sig tid att lyssna för okunskap kan såra otroligt mycket även om det inte är ont menat.
Jag är numera stolt över mitt utländska arv men blir än idag ledsen när jag hör någon prata illa om invandrare som grupp. Oavsett om jag är och ser mig själv som svensk så har jag också invandrat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar