Panik

Shit, om ändå dygnet kunde ha 34 timmar istället! Då skulle jag utan problem hinna med allt jag vill göra. Vännerna som jag saknat så fruktansvärt hela året, familjen som jag inte hinner med så mycket som jag vill under läsåret, vännerna hemma i Linköping, min underbara kombo för sommaren, pojkvännen som ändå har ledigt, släkten som jag inte sett på länge, mig själv för att må bra, jobbet med alla härliga arbetskamrater och alla andra som jag inte nämnt men ändå skulle älska att spendera mera tid med. Tid är inte det lättaste, och man får vara försiktig med att lova bort sin tid. Ett löfte bör alltid hållas och mitt i kaos med allt så kan det ibland vara svårt att tänka på.



Så förlåt alla er som känner att jag inte tar mig tid. Jag försöker men det verkar inte räcka till.




Igår fick jag en dag med Emma och Sanna. Vi satt och pratade, käkade en god middag på Åtta glas på piren och avrundade kvällen på Twin City!
Vissa stunder av livet bara inser man hur oerhört mycket jag har saknat att prata med dem om obetydliga ting. Att kunna dra upp en gammal historia om något misslyckat ragg och de förstår precis vem och när jag menar. Att kunna sitta och skratta om pinsamma grejer som egentligen är hemska, att pika varandra på alla möjliga sätt (inte alltid så snällt) och att få prata skånska som ett gäng pensionärer på vägen hem.

Emma och Sanna, ni är verkligen underbara. Jag älskar er!


Jag hoppas att min tid en dag kommer räcka lite bättre för det skulle göra klumpen i mitt hjärta gott!

Pusss

Ps: Jag tänker på dig hela tiden. Det kommer bli bättre, annars får vi börja sparka.Ds