att vara ensam eller ge sig in i dejtingens mystiska värld

Jag satt och pratade med en god vän idag om det hemska med att dejta. Visst, det är skoj att träffa någon och uppleva allt pirrigt med och flörta men när man väl sitter på fiket och är nervös är det inte lika roligt längre. Händer som klibbar ihop av svett, munnen som pratar av sig själv om de mest konstiga saker och blicken som flackar hela tiden. För att inte tala om den pinsama tystnad som kan infinna sig när det inte finns mer vardagligt att tala om. Uhhh jag får rysningar av bara tanken!

Jag är därför oerhört glad för att min första date med min pojkvän inte blev sådär stel och hemsk. Vi tog en långpromenad i skogen (ja lång, 1 mil). Bra tips detta eftersom när man går kommer naturliga miljöombyten , den pinsama tystnaden blir inte lika hemsk när man går samtidigt, blicken kan man flacka med utan att det märks och så kan man komma på tusen bra ursäkter för att gå hem, kyla, trötthet, stress.

Sämsta dejtingminnet för mig är dock en bio där filmen var urdålig, killen var urtråkig och brevid mig satt ett nykärt par och hånglade sig igenom hela filmen. Tala om att sitta obekvämt. Aldig har 1,5 timmar kännts som så lång tid och aldrig har jag suttit som på nålar så länge.

Dock är nog att spotta en mintushoot det konstigaste som fått mig på fall någonsin men otroligt glad för hans spottande*ler*

Puss

Hoppas du vet att jag saknar dig jämt!